Berit Viklund. Foto: Johanna Arnström

”Att bli kär är som att vara Alice och trilla ner i underlandet”

Berit Viklund är biblioteksassistent och seriekännare. Dessutom är hon serietecknare som i april debuterar med boken Kaninhålet på Syster förlag. Här berättar hon om tjatromantiker, inspiration och att hon plågas av att dra raka streck.

Hur beskriver du Kaninhålet?
Boken är en rosa förälskelsebubbla och handlar om allt som kan pågå i en relation utan att någon vet, det är en berättelse om ung kärlek och övergrepp.

Är den självbiografisk?
Nej, det är en roman. Men jag har använt mig av mina egna erfarenheter för att skildra parets relation och jag har använt boken som ett sätt att tänka på och bearbeta mina erfarenheter.

Hur skulle du beskriva killen i boken?
Han är en tjatromantiker och lite av ett svin. Dessutom är han en helt vanlig kille, men som råkar ha sex som ångestreglering. För honom är det viktigare att bli av med ångest än att få samtycke. Han förväntar sig att hans flickvän ska vara ångestdämpande, det är så ”kärlek” fungerar för honom.

Och tjejen?
Jag tänker att hon också är en ganska vanlig figur, en tjej med feministiska ideal och ett feministiskt medvetande som kompromissar med sina ideal för killen hon är ihop med. Men hon är också en ung person som tar sin förälskelse på allvar, på så vis är hon också en romantiker.

Hur beskriver du din teckningsstil?
Jag älskar att använda seriespråket; fartstreck, överdrivna ansiktsuttryck, kroppar som studsar eller smälter, allt som överdriver! Jag vill ha rörelse i linjerna och jag tycker att det är plågsamt att dra raka streck. Serietecknare som Julia Thorell, Christophe Blain, Fred och Aude Picault och Lynda Barry inspirerar mig.

Du använder dig av både litterära och konsthistoriska referenser, varför då?
Jag använder dem för att det är så jag tänker. Jag tänker i bilder, jag översätter idéer till för mig kända tankefigurer. Hur är det att bli kär? Jo! Det är som att vara Alice och trilla ner i underlandet.

Kaninhålet kommer ut den 5:e april.