Malin Skogberg Nord debuterar i höst med Nikki. En serieroman om att vara tonåring, om kroppsnormer och sexualitet. Den är berättad i detaljerade och vackra blyertsteckingar, och den tog sex år att göra.
Vem är Nikki?
I början av boken går Nikki i nian på högstadiet. Där får vi följa henne tillsammans med hennes kompisgäng i skärgården utanför Göteborg. Nikki håller sig lite på sin kant och funderar över sin sexualitet och feminism, och längtar efter likasinnade. Hennes föräldrar och skolsystern tjatar om att hon borde gå ner i vikt, vilket får henne att må dåligt. Genom boken växer Nikki, får nya relationer och blir starkare i sig själv. Jag skulle säga att hon är lik mig, hon tänker och känner väldigt mycket men är inte den som syns och hörs mest.
Är boken självbiografisk?
Nej, Nikki som karaktär är väldigt mycket inspirerad av mig själv, men familjen och kompisarna är påhittade. Vissa händelser i boken har hänt mig på riktigt, men ibland i en annan del av mitt liv eller med andra människor. Jag har även löst inspirerats av verkliga berättelser från människor i grupper på nätet, till exempel hur deras föräldrar varit kritiska till deras tjocka kroppar, och använt mig av de erfarenheterna i boken.
Jag vill nå fram med budskapet att hur man mår psykiskt är viktigare än hur många kilon vågen visar. Jag hoppas framförallt att det finns tonåringar som hittar boken och känner igen sig i den kränkande behandlingen av deras kroppar, men blir stärkta av att kunna identifiera sig med Nikki. Jag vill också föra fram att man själv äger sin sexualitet och könsidentitet, och det ska andra människor respektera.
Varför har du valt att arbeta i blyerts?
Jag älskar att få vara i bilden länge och jobba fram den med små streck – det hantverket som till slut blir meditativt. Jag hatar verkligen att skissa, och föredrar att tänka ut hur saker ska se ut i huvudet. Från början var det så jag jobbade, men jag insåg att det tog längre tid då jag hela tiden var tvungen att ta aktiva beslut i de slutgiltiga bilderna, så då började jag motvilligt skissa upp alla rutor innan. För att få lov att slappna av och ha det roliga kvar i själva slutarbetet.
Hur växte arbetet med Nikki fram?
Jag började skriva på manuset som en kortare serie till en serietävling när jag gick på Serieskolan i Malmö. Jag utgick egentligen bara från en bild jag ritade där Nikki ligger i sjön bland näckrosor, och frågade mig själv vem hon var. Några lärare uppmuntrade mig att utveckla manuset till en längre berättelse vilket jag jättegärna ville, men jag fastnade ganska snart. Jag tror att jag behövde en massa tid på mig för att värka fram berättelsen om Nikki, plocka delar från mig och mitt liv och hitta andras berättelser att väva in. Jag har jobbat på Nikki från och till under nästan 6 år – det låter länge, men jag behövde ta många och långa pauser då självkritiken och tvivlet hela tiden tog över. Till slut bestämde jag mig för att satsa 100% på Nikki. Jag gjorde en ordentlig arbetsplan vid sidan av mitt lönejobb, och arbetade metodiskt på. Jag tycker nog att det har varit mer jobbigt än roligt, konstigt nog, men den sköna känslan av att boken är klar överträffar faktiskt allt slit.
