Fanny Agazzis debutserieroman är äntligen här! Tack och förlåt är en berättelse om död, kärlek och vänskap, som både är väldigt sorglig och extremt rolig.
– Jag har nog svårt att inte driva med mig själv. Det är inte alltid bra, inte när man ska ha lönesamtal tillexempel. Skrämmande ofta har jag känslan av att vara en tioåring som leker vuxen, säger Fanny.
Hej Fanny! Förlåt för den här frågan, men vad handlar “Tack och förlåt” om egentligen?
Ha! Jo, den handlar om mig under en väldigt konstig och rörig period i mitt liv, när en vän dog plötsligt samtidigt (samma dag!) som det visade sig att jag hade ett utomkvedshavandeskap. Det var en himla tråkig period. Sen handlar den om livet efteråt.
Varför började du teckna och skriva “Tack och förlåt”?
Jag började för att jag blivit lite besatt av att dokumentera allt som hade med min vän att göra. Han lämnade ett tomrum. Jag hade panik över att jag skulle glömma honom, och därför försökte jag rita ned det. Han gillade ju serier. Eller ja, inte Galago direkt men typ Punisher. Men det tog väldigt lång tid och var svårt att göra på ett rättvist sätt.
Jag la ned arbetet väldigt många gånger och var i stort sätt på väg att kasta blocket. Det var först något år senare jag orkade titta på det igen, och då ritade jag ned allting läkare sa till mig, för att inte glömma bort det.
Kan tecknandet vara som tröst eller terapi för dig?
Indirekt kanske. När någonting händer kan det vara bra att bara få ned det för att känna att man ska kunna komma ihåg det när man mår lite bättre. Jag får väldigt väldigt dåligt minne när jag mår dåligt. Det är extremt påtagligt. Men det handlar inte om att skapa någonting just då, inte för mig, utan är mer som dagboksanteckningar till mig själv.
När jag började må bättre fungerade tecknandet av boken väldigt mycket som en terapi för andra saker i livet som var jobbiga. Som en flykt från jobbiga tankar: Tänk på strecket inte på det där. Så tröst på det där klassiska arbetsnarkoman-viset kanske. Samtidigt så är det ju helande att försöka röna ut om saker man varit med om kanske givit en någonting mer, utöver att livet är förbannat orättvist.
Tack och förlåt är väldigt sorglig och extremt rolig. Tycker du det är viktigt med humor när du berättar?
Jag tycker nog inte den är SÅ rolig. Det är inte direkt någonting folk kommer göra kylskåpsmagneter eller tygpåsar av. Det är inga politiska skämt heller typ. Men det finns ju någonting väldigt absurt i att se en frisk vit kvinna i yngre medelåldern genomgå en sådan livskris att hon skäller ut grannens katt. Jag kan ha lite svårt att hålla tillbaka känslor. Samtidigt har jag svårt att ta mig själv på allvar. Det bäddar för en ambivalent inställning till kriser, där man nästan alltid tillslut hamnar i en situation där man skrattar och grinar samtidigt. Och det ÄR både roligt och sorgligt!
Jag har nog svårt att inte driva med mig själv. Det är inte alltid bra, inte när man ska ha lönesamtal tillexempel. Skrämmande ofta har jag känslan av att vara en tioåring som leker vuxen.
Läser du mycket serier? Har du några idoler?
Jag läser serier i perioder! Min största idol är nog Don Rosa som ritar dom bästa Kalle Anka-serierna. Sedan min pappa började läsa Kalle Anka för mig när jag var liten har jag kunnat identifiera mig i den där byxlösa Ett päron till farsa-typen. Det har med mitt temperament och med min klumpighet att göra.
