Marie Tillman är i höst aktuell med den självbiografiska serieromanen En trasig historia.
– Min starkaste drivkraft har varit att skildra absurditeten i att skydda någonting som är absurt, säger Marie Tillman.
Hej Marie! Berätta om din bok?
Jag skulle beskriva den som en historia berättad i bitar. En serie minnen som egentligen inte går att minnas så bra. I stora drag handlar det om Mia som växer upp med en mamma som har en odefinerad psykisk sjukdom och alkoholproblem. Om hur det känns att växa upp i en miljö där man aldrig vet vad som ska hända härnäst. En berättelse om ett känslomässigt kaos.
Du är känd för dina enrutingar med figuren Livscoachen, hur skiljer sig En trasig historia från det du gjort tidigare?
Jag tycker egentligen inte det skiljer sig så jättemycket förutom att jag har kunnat berätta mycket mer än vad jag brukar. Jag har också tagit mycket mer ansvar över den här berättelsen. Mina tidigare bilder har jag skapat på ett mer omedelbart, ansvarslöst sätt. Det går eftersom det bara är en bild i taget. Här har jag behövt se till helheten mer och fråga mig: vad vill jag säga i det stora hela?
Jag tror att min starkaste drivkraft har varit att skildra absurditeten i att skydda någonting som är absurt. Vilket ju medberoende, bland annat, handlar om. Det känns så självklart när man är i det och så absurt när man är utanför.
För mig har det också varit viktigt att berätta historien som den är. Det vill säga upphackad i bitar. Trauman påverkar ju hjärnan vilket kan göra att det är svårt att se tillbaka på sitt liv i kronologisk ordning, svårt att veta vad som är sant eller inte och svårt att urskilja tid, plats och personer. Man kan också ha stora svårigheter med att berätta det man varit med om som en historia överhuvudtaget. Jag vill inte låtsas som att min historia är hel. Den är trasig och kommer aldrig kunna lagas, och det är också så jag vill berätta den.
Är boken självbiografisk?
Delvis. Den är baserad på mina upplevelser. Men allt i boken har inte hänt mig.
Har boken varit svårt att göra?
Både ja och nej. När jag väl kom på hur Mia skulle se ut och att jag kunde berätta den utifrån som jag minns det, med andra ord väldigt upphackat. Då var det lite som att det bara flöt på. Men det är klart, det varit svårt också. Man måste vara så närvarande i minnena och känslorna jag haft. Det är aldrig lätt. Men det är väldigt givande också att se sin historia utritad och berättad. Att känna att: Just det, så här var det faktiskt. Inifrån känns allt så annorlunda. Det blir som en slags bekräftelse, när jag ser det utritat.
Jag har också medvetet använt mig av en rätt så avslappnad och stundtals avskalad stil för att göra processen genomförbar för mig. Även små hinder gör att jag ibland ger upp och känner att det blir övermäktigt. Så för mig gäller det att kunna köra på innan min hjärna hinner ikapp. Det svåraste var nog att rita det som kan läsas som de lite trevligare partierna. För det är det som är min stora sorg.
Du tecknar huvudpersonen Mia på ett väldigt särpräglat sätt, varför blev det så?
Jag har sökt efter den här karaktären länge. Och sen plötsligt hittade jag den, och kom på att det är så här jag känt mig! Det här är jag. Varken barn eller vuxen. Någonting odefinierbart, onormalt och tidlöst. Inte en människa men ändå en person. Jag har inte tyckt att det går att rita mig själv som ett barn, för jag har inte känt mig som ett. Ja, det finns ju begrepp för sånt där. Men hur ser det ut? Det har varit nödvändigt för mig att hitta utseendet på den känslan. Mia ser ut som jag känt mig. Men också så upplevs barn lätt som så oskyldiga, och särskilt i kontrast till en vuxen. Det skulle inte blivit den rätta känslan om jag ritat Mia som ett barn. Dynamiken hade blivit fel.
