Pia Koskela debuterar i juni med Karelen!, en grafisk roman som är till lika delar roadmovie, släktkrönika, krigshistoria, collage och visuell käftsmäll.
Vad handlar Karelen! om?
Det är en reseberättelse till min pappas födelsetrakter i Ladogakarelen som då tillhörde Finland men nu ligger i Ryssland. Insprängt i boken finns också mina barndomsminnen, fakta om olika saker jag inte visste, och dagboksanteckningar om pappas medverkan i vinter- och fortsättningskriget.
Hur kom det sig att du gjorde den?
Jag kände mig inte hemma någonstans. Rotlös. Kom på att jag inte visste nåt om pappas ursprung. Han var en komplicerad och på många sätt stängd person som varken pratade om sitt hem i Finland eller om krigen han stred i som ung. Jag blev nyfiken, men också rädd. Det kändes lite tabu. Fast när pappa dog kände jag mig ändå tvungen, bland annat för min sons skull.
Hur var det att jobba släktforskande och berätta om sin egen pappa?
Komplicerat, känsloladdat och omständligt. Vad har jag för rätt? Varför gräva i detta gamla? Han ville ju inte prata om det av en anledning. Visserligen har jag innerst inne alltid älskat Finland men det kändes ibland som att jag klampade på. Jag var blyg och ostrukturerad. Det tog ofta stopp. Jag kunde inte heller finska vilket skapade ett stort avstånd. Men ju mer jag höll på, desto mer växte en stolthet gentemot pappa och hans släkt. Allt de offrat och klarat av. Då gick det. Jag behövde inte skämmas.
Var det något särskilt som förvånade dig i processen?
Att det var så svårt att hålla fokus. Hur gör folk? Jag trodde jag skulle bli uppslukad och bara köra på, men tvivlade istället på mig själv. Jag hade en vision, men litade inte på min egen förmåga, utan hittade på ursäkter att inte fortsätta. Jag beundrar metodiska människor som bara sätter sig ner och gör.
Det förvånade mig också att jag behövde hjälp. Jag har alltid varit en skapande enstöring, nöjd med mitt eremitliv i ateljén. Men detta gick inte att få ihop. När rätt person frågade om att få läsa, och när hen sen lämnade små lappar i manuset med idéer, tankar och tips, då kändes det som att jag klev över en tröskel. Boken kom till liv och jag fick en grund att stå på.
Fanns det något som var extra svårt, någon sanning som var besvärlig?
Ja, den korta meningen i pappas krigsdagbok där han kortfattat men med underliggande frustration redogör för vad som hände de svårast skadade när gruppen snabbt tvingades retirera.
Hur skulle du beskriva din stil?
Överlastad collageteknik blandat med tecknat. I början försökte jag göra boken i strip-form (enligt en seriekurs jag gick) men hittade inte rätt. Till slut blev det en blandning av alltihop. Det är mer jag.
Hur var det att göra de otroligt krångliga krigen begripliga?
Jag fick leka amatörforskare, faktagranskare och pedagog. Allt gick tack vare min redaktör Bitte som såg det med en tänkt läsares ögon. Samtidigt ville jag ha det rörigt eftersom det var så det kändes. Det hände saker på olika håll, ett stort otäckt spel med människor som pjäser. Collagetekniken hjälpte då jag ville få det att kännas på riktigt, inget hittepå.
Något annat du vill säga?
Boken kräver sin tid men kan också läsas på olika plan: Resan, faktauppslagen, pappas dagbok… Jag hoppas det blir en bok att återvända till.
