I mars ger vi ut serieromanen ”Total panik” av Tomas Zackarias Westberg. En mörk, stilsäker och finkänslig berättelse av en erfaren debutant.
–Boken handlar om att först må dåligt och sedan må ännu sämre, säger Tomas när vi intervjuar honom inför det kommande boksläppet.
Hej Tomas Zackarias Westberg. Vem är du?
– Jag är född 1972 i Vallentuna utanför Stockholm. De senaste 15 åren har jag bott i Blackeberg. Jag brukar identifiera mig med det jag gör i nuet, så just nu får jag väl säga att jag är serieskapare. Jag har inte varit anställd någonstans sedan 1991. Jag vill ha frihet att skapa och må bra. Jag har eget företag, gör lite olika småjobb och lever så billigt som möjligt. Jag vill uttrycka mig i text och bild och jag vill göra böcker.
Vad är Total panik för bok?
– Jag ser på boken som en samling pusselbitar. En del bitar kanske saknas men sammantaget framträder ändå en historia. Boken handlar om att först må dåligt och sedan må ännu sämre. Total panik är en redogörelse av en tuff tid i mitt liv.
Hur kom det sig att du började med Total panik?
– Jag befann mig mitt uppe i en livskris med massor av tankar som snurrade runt i huvudet. Jag mådde dåligt och hade ångest och min mamma hade just dött, något jag kände mer ilska än sorg över. Vid någon punkt där kände jag att det vore en bra idé att skriva ner allt jag tänkte på. Jag höll på med det under fyra månader, det var som små utkast, scener, minnesanteckningar, och jag tror att jag ganska snart fick en känsla av att det fanns något där som skulle kunna ligga till grund för en novell eller en serie. Det var privata, men ändå allmängiltiga grejer. Sådant som de flesta, eller åtminstone många går igenom förr eller senare.
Du har ju tidigare gjort flera seriealbum tillsammans med din sambo Jojo Falk, då tecknade hon. Nu gör du allt själv, hur känns det?
– Jag ville göra något som var mörkare än det vi gjort tillsammans tidigare. Det var också så personligt, stort och tungt. Det kändes ganska självklart att jag var tvungen att göra allt själv. Frågan var bara hur, eftersom jag aldrig tecknat tidigare. Men efter att ha gjort några tester hittade jag en arbetsgång och en teknik som jag kände skulle funka, även om jag redan från början insåg att det skulle vara oerhört tidskrävande. Men jag satte mig bara och körde på. Lät det bli som det blev. Det blev något maniskt över det hela och det tog nästan två år att färdigställa serien. Det har varit både läkande och kanske kontraproduktivt att stanna kvar så länge i de här känslorna. På ett sätt har jag aldrig mått så bra som när jag tecknat de här rutorna, men det är först nu när jag är färdig som jag känner att jag börjat komma vidare.
Du har mycket musikreferenser i din serie. Hur viktigt är musik för dig?
– Väldigt viktigt. Det är sällan tyst hemma hos oss. Jag har varit synthare sedan 1984 och jag gillar mest de gamla banden, men några som betytt mycket för mig under den här tiden är VNV Nation. Det är det band jag lyssnat mest på medan jag tecknat. De gör en slags melankolisk synthpop som samtidigt är oerhört peppande. Lite som ett elektroniskt väckelsemöte, med texter där alla kan hitta något att identifiera sig med.
Vad gillar du att läsa för serier?
– Jag är i stort bara intresserad av självbiografiska serier. Det finns många som är bra, men Mats Jonsson, Åsa Grennvall och Klara Wiksten har varit min främsta inspiration bland de svenska tecknarna. Harvey Pekar, Joe Matt, Chester Brown och Adrian Tomine är några utländska serieskapare som jag tycker mycket om. Jag bryr mig inte så mycket om hur det är tecknat, det är alltid historien som är viktigast. Det är sällan jag fastnar för något som inte känns självupplevt.
