Foto: Johanna Arnström

Jag blir barnsligt glad när jag ser en bra båt

Karin Gafvelin är båtbyggare, sjöman och serietecknare. Hennes Djupet kommer ut i början av december.

Hej Karin! Vad handlar din bok om?
Djupet är i första hand en kärlekshistoria. Den handlar om att bli kär och om den glädje och smärta det kan innebära att älska en annan människa. Sen handlar den mycket om båtar och segling och resande.

Jag ville beskriva något som kändes äkta. Det är en självupplevd historia och den påverkade mig så mycket, under flera år, och jag tror jag ville utföra någon slags exorcism på mig själv genom att skriva den. Jag är så trött på allt som är halvhjärtat, ytliga bekantskaper och folk som som inte verkar brinna för något utan som mest bekymrar sig om ytan av saker och ting. Relationen till James, som också är bokens fokus, var det mest äkta jag hade då. Den blev som en ständig kompanjon till mig, även om den ofta var helt ensidig och egenlevd. Skeppen är ju också väldigt mycket på riktigt så de intresserade mig också.

Den här boken känns väldigt tidsotypisk på nåt vis, det är stora äventyr och stor passion, ganska långt från en blasé ”tinderroman”. Är du en romantiker som vantrivs i samtiden?
Haha! Jag vantrivs med turbulensen som finns idag, det är som att allt drar åt olika håll och jorden håller på att förstöras av människor och igår läste jag att Elon Musk säger att vi kommer mördas av robotar om några år så det är ju helt klart skäl nog att vantrivas i samtiden. Jag känner väldigt lite samhörighet med det rådande samhällets ytlighet.

 Jag vet inte om det fanns mer passion förr, mer äventyr fanns det definitivt. Det är ju ganska svindlande att tänka att för bara några århundraden sedan upptäcktes nya kontinenter. Men det är nog inte så konstruktivt att längta tillbaka dit, hade du fötts som kvinna till exempel är det ju mer eller mindre kört redan där. Jag tror jag längtar mera till någon mer lågmäld och långsam version av nutiden, där man är närmare naturen och snällare mot varandra.

Har du alltid varit intresserad av båtar?
Jag blir glad när jag ser en bra båt. Det är någon slags barnslig, simpel glädje, som när man är liten och ser en dinosaurie. När jag bestämde mig för att ägna mig åt båtar på heltid var det för att jag älskade alla de olika aspekterna som kombinerades i den världen; seglandet med all teknik och fysisk aktivitet, klättrande i riggen och sånt, segelhantering, och den rent estetiska skönheten i skeppen. Sedan själva resandet, alla nya platser och kulturer, och att vara utomhus mycket, närheten till naturen, om det regnar så regnar det och det är bara att gilla läget. Skeppen skiter i vilket, de skiter i vem du är, du måste göra det som skeppet kräver och om du gör fel kan det gå riktigt illa. Det tilltalade mig, att man måste göra vad situationen kräver, även om jag ofta svor åt det när det väl skedde.

Det är väl det där med äktheten i en situation igen, kanske. Du är där som dig själv, och man ser alltid vad folk verkligen går för förr eller senare. Man kan inte dölja den man är. Det är definitivt på gott och ont det där, ibland kan det vara extremt frustrerande och ibland är det helt magiskt.

Jag gillar också situationer där alla lätt aparta personligheter på en båt lyckas samexistera trots att de är halvknäppa (mig själv inkluderad) och kan uppbåda någon slags harmoni. Sjöfarten kan vara en rå och gammelmodig plats, det finns otaliga skräckhistorier från kvinnliga sjöfarare om all skit de får stå ut med, men jag har till stor del varit lyckligt förskonad från det värsta.

Du jobbar ju på skrapkartong, hur går det till?
Man tecknar genom att skrapa bort svart bläck och på så sätt få fram en vit bakgrund, så man tecknar inverterat. Resultatet liknar träsnitt, ungefär. Bilderna blir också ofta ganska mörka, eller i alla fall betydligt mörkare än jag skulle våga mig på med penna och papper, eftersom varje vit yta kräver att man fysiskt skrapar fram dem. Den passiva delen på ett vitt papper är vit och därmed ganska ointressant, men med skrapkartongen är den svart, vilket i sig är dramatiskt och intressant.

Jag märkte att min stil såg annorlunda ut när jag jobbade i skrapkartong och jag gillade den, den var fortfarande min, bara annorlunda. Det gjorde mig också djärvare i mitt tecknande och jag märkte att jag hade lättare att ta mig an motiv som jag annars varit lite stressad över (saker som jag tycker är svåra att teckna, som folksamlingar, affärer och bilar).

Ibland kan en egenvald restriktion frisätta kreativiteten på något underligt vis, om man ger sig själv ramar att arbeta inom drivs man att försöka gå så långt man kan inom dem snarare än att bara ha ett vitt, oändligt tomt papper. Kanske var det något sådant som gjorde att skrapkartongen fungerade så bra för mig. Sedan är det ju väldigt roligt också.

Läs mer om boken: