Foto: Johanna Arnström

Queert kompisgäng på seniorboendet

BITTE ANDERSSON är filmregissör och serietecknare, hennes serieroman I slutet av regnbågen kommer ut i november.

Hej Bitte, berätta om din bok!
Den handlar om 76-åriga Marja som efter ett liv i garderoben motvilligt flyttar in på ett HBTQ-seniorboende. Genom henne får vi lära känna ett queert kompisgäng och deras bakgrunder via sepiatonade minnesepisoder. Boken handlar om HBTQ-liv nu och då och om allmänmänskliga teman som att förlora en livskamrat och våga återvända till livet efter en depression.

Hur kom det sig att du gjorde en bok som utspelar sig på ett seniorboende?
Bland annat var det att jag fick höra så många fantastiska berättelser av HBTQ-pensionärer när jag jobbade i bokhandeln Hallongrottan. Jag ville att fler än jag skulle få ynnesten att ta del av dem och förhindra att de skulle falla i glömska. Jag växte upp utan farmor och farfar och hade heller ingen nära relation med mina morföräldrar som bodde långt bort. Det var först när jag började arbeta i hemtjänsten som jag insåg att kontakt med äldre personer var något jag saknat. Det var chockerande att på samma gång förstå det unika perspektiv på tillvaron som äldre har i och med sin ålder och samtidigt inse hur förjävligt många äldre behandlas i Sverige.

Du har gjort intervjuer med äldre HBTQ-personer, var det något som överraskade dig?
Att många var väldigt öppenhjärtiga och generösa även kring känsliga ämnen, till exempel sex. Kanske fanns en starkare gemenskap och förtrolighet HBTQ-personer emellan när förtrycket man delade var mera våldsamt? En annan överraskning var att berättelserna var så extremt olika på individnivå, men förhållandevis lika internationellt sett.

Du är ju verkligen en mångsysslare, bland annat filmregissören bakom “Dyke Hard”. Finns det likheter mellan film- och serieskapande?
Väldigt mycket likheter! Speciellt märker jag hur filmskapandet utvecklat mig som serieskapare att ta bättre vara på mediets möjligheter att arbeta med klippning, komposition, soundtrack och andra berättartekniska knep. Det har också gjort mig mycket mer tacksam över seriemediets enkelhet – allt går att ändra i en handvändning, så många gånger jag vill! Jag kan klippa bort saker och casta om roller utan att såra någon, jag behöver inte projektleda en arbetsgrupp, det är billigt och bekvämt, men har ändå de flesta aspekter gemensamt med film.